kom på att det är våran dag idag,

grattis älskling!

på våran... 26 månader dag tror jag det blir.

<3

vi skulle bli svanar, vi skulle vara tillsammans för evigt.

det var inte bara jag som sa det.

vi pratade om förlovning bara några dagar innan du sa att du inte orkade mer, vad ska det betyda? det är inte du som gjort slut med mig, man kan inte göra slut med någon som man inte är tillsammans med!

för jag känner inte dig.

jag vill ha min varma, fina, knölsvan tillbaka.

du brukade bry dig, mer om alla andra än om dig själv.

du brukade försöka sätta allas glädje framför din egen.

jag såg det i dina ögon, vet du, du hade fortfarande kvar ögonen för mig.

nu vet jag inte riktigt om du har det kvar.

men jag kan känna det på något sätt...

om du inte orkar, behöver det inte bli något mer.

eftersom jag, som sagt, skulle kunna offra allt för dig.

så varför inte offra min lycka, för den finns ens inte kvar.

snälla, kom tillbaka

<3

det gör ont.

som vanligt nowadays. 

men idag ska jag prata med pojken, säga som det är.

att jag klarar inte av att vara den han behöver om inte han vill försöka.

att vi, kanske jag borde säga, inte orkar med det om inte han låter oss och vill.

han måste vilja, han måste komma tillbaka.

han kommer säkerligen förneka och tycka att jag är dum i huvudet och aldrig mer vilja prata med mig, det är min största farhåga. men ändå på ett sätt vill jag inte prata med honom, inte den där han tror han är.

jag vill bara ha min bästa vän tillbaka.

kanske min älskling.

men high priority är min bästa vän, och C's bror.

jag hoppas innerligt att han också känner av det, vem han håller på att bli, och förstår och vill acceptera mitt, vårt, stöd.

vi älskar honom fortfarande, det är bara så svårt att hitta honom.

det enda jag egentligen vill göra är att springa till J's famn och krama honom, och be honom om hjälp. be honom att hjälpa mig hitta honom, bara att få gråta ut i hans famn.

hans trygga varma famn, den som bryr sig.

jag behöver dig

jag behöver dig

jag behöver dig

snälla, kom tillbaka till ditt normala jag.

jag skiter i om du inte vill ha mig mer, bara kom tillbaka!!

mina förbjudna tankar som egentligen inte borde skrivas i text ens, eller någonting.

igår, eller något liknande hände en ganska så läskig sak, en ovanlig sak.

jag måste ju kanske inviga med att säga att självmordstankar just nu är inget ovanligt för min del, det är inget jag säger till någon men det är sanningen. 

can you blame me?

men detta tog kanske priset.

när jag och min käre far skulle åka och hämta syrran så tänkte pappa att jag skulle kunna börja köra lite igen nu när snön försvunnit från gatorna.

så vi bytte och brummade iväg.

så frågade min fina pappa hur det var med mig, om jag pratat med J och så vidare... min hjärna började segla iväg mot alla tankar och jag började tänka på att han inte är han... som om han hade dött eller något liknande.

och nu till det tunga.

mina tankar gick så långt, jag visste inte var jag skulle ta vägen och viljan att stanna här, vid liv överhuvudtaget slocknade.

så min blick vändes mot diket

när min käre far satt brevid mig, han har ett liv och är lycklig och jag skulle kunna förstöra det så himla enkelt.

jag mådde illa, och såklart började gråta som en galning.

hur kunde det gå så fel?

hur kan en sådan sak göra så ont?

det handlar inte om mig, det handlar om min bästa vän

bara en liten del av detta handlar om mig.

det gör så ont att se något så fint och underbart förtina och ramla ner i mörkret.

han ser inte vilka vänner som är riktiga.

jag och hans bror har pratat lite genom min syster,

det gör ont i honom också

men vi ska inte ge upp hoppet om honom, för vi vet att det är värt att kämpa för

eftersom han är världens bästa och finaste, någonstans där inne.

J behöver oss, och vi behöver honom.

J..

hur kunde han?

hur kan en sådan underbar människa gå från att vara just det, underbar, till ett sådant rövhål.

jo, det ska jag säga.

allt beror på gymnasiet, hans såååå goda vänner S och R och kanske ett par andra idioter till bokstäver. han ser inte de som verkligen bryr sig om honom, de bara kastar han bort och skiter i, fastän det är de som skulle kunna kasta sig rakt i elden för hans skull.

jag har börjat fundera på om allt bara varit på skoj, om han ens älskat mig någon gång.

eftersom jag troligen är så oälskbar att man ens inte kan säga sanningen, be om hjälp eller stöd, eftersom man inte betyder ett enda jävla skit.

jag vill bara dö

seriöst.

kanske då skulle han förstå hur mycket han sårar mig, mer än de sår jag själv gjort.

det blöder en miljard gånger mer från det han gör.

bara för ett spel.

jag vet att han inte är det dära.. äcklet.

det är inte att han börjat dricka som en dåre, det bryr jag mig inte riktigt om... och om jag var så fucked upp med allt detta omkring mig så skulle jag nog gjort detsamma, försökt försvinna och låtsas vara någon annan.

men man kan inte gömma sig för alltid.

när han väl kommer på vad som verkligen betyder, kanske det redan är försent.

jag kommer nog vara så messed up att det inte ens finns ett spår kvar av den gamla goa jag.

you're a murderer

hopplöst..

har varit här förr, nästan.

förra gången pratade vi ens inte vid, förns efter fyra månader då han "fick tillbaka känslorna" helt plötsligt. alla andra trodde att det blev bättre med tiden, men det blev det aldrig, jag orkar inte bära på samma smärta igen!

sanningen är den att det blev aldrig bättre, ALDRIG! 

inte ens lite, P var ett försök till att glömma, radera och för att göra alla andra glada.

såklart så funkade det inte alls.

jag kommer alltid vara J's lilla flicka, vare sig han vill eller inte...

vare sig jag vill eller inte...

jag skulle vilja ha en chans till, då skulle jag inte göra samma misstag igen... men han har sagt tydlig att jag är inte värd en andra, eller tredje chans.

frågan är bara hur länge jag kan vara vän med honom, han har alltid i första hand varit min bästa vän, det har han verkligen...

på sistone har jag varit dum i huvudet och skällt på pojken och allting.

jag hatar mig själv

om jag vågade skulle jag inte ens tveka på att sätta en kula mellan ögonen.

men det är jag, en pussie. kan inte ens göra en sådan enkel sak mot mig själv for the greater good.

inte ens för J's skull..

klart att jag inte är värd honom.

tillbaka till ruta ett

nu har det hänt, han har lämnat mig igen.

orkar inte, kramp i hjärtat, svårt att andas, tårarna bara rinner

jag blöder

jag HATAR mitt liv, jag har inget att gå upp för längre, borde lägga mig ner och dö, allt känns så hopplöst!

min dröm har alltid varit att vara med en enda livet ut, flytta ihop, skaffa barn, jag vill vara en ganska ung mamma... det går inte utan en pappa. 

J är min soulmate, hur töntigt det än låter så är det så. 

han skulle bli en underbar far, jag vill inte tänka någon annan att vakna upp med vid min sida.

han har allt, kroppen är underbar, hår på alla kroppsdelar som finns! jag ÄLSKAR hans kropp... jag älskar hans ögon, hans hår - bara han slutar slinga det! - hans läppar är lena som geléhallon, hans fina leende, hans humor - han får mig alltid att le.

om det är någon person som är god nog åt mig, är det han.

han behandlar mig bäst.

jag har blivit bortskämd, troligen därför jag inte duger åt honom...

men vad tror jag egentligen?

såklart att jag inte är värd att bli behandlad så som han behandlar mig!

jag vill alltid hans bästa, jag skulle kunna gå igenom vad som helst för honom!

men jag duger inte...

duger inte

duger inte

duger inte

duger inte

jag kan inte stå ut med mig själv, vet inte vart jag ska ta vägen,

allt gör bara så ont.

du tog mitt hjärta, mitt liv, med dig och gick

<3